Abessinier American Curl Balines Bengal Helig Birma
Brittiskt korthår Burma Cornish Rex Devon Rex Europe
Exotic Javanes Korat Maine Coon Manx
Norsk Skogkatt Ocicat Oriental Perser Pixie-Bob
Ragdoll Russian Blue Siames Somali Sphynx
Turkisk Angora Turkisk Van Huskatt    


Källa: Tidningen - KATTLIV


Abessinier
"Abessinierna brukar vara matglada, speciellt i den maten som finns på ägarens tallrik"
Abessiniern har ett vilt utseende och rör sig som ett lejon. Den är en jämförelsevis gammal ras. I slutet av 1800-talet registrerades den första abessiniern i England. Redan på 1930-talet kom enstak abessinier till Skandinavien. Eftersom abessiniern liknar katter på bilder från gamla Egypten påstås det ibland att en härstammar från Egyptens heliga katter. Romarna tog hem katter från Egypten på sina resor och de hade ofta katter med sig när de reste omkring. Det tickade anlaget kan ha införts till England på detta vis. Anlaget bevarades inom huskattstammen tills
uppfödare tog det till vara.Speciell tickad päls Abessinierns tickade päls är ett kännetecken. Varje hårstrå är bandat i två färger, för en viltfärgad abessinier i svart och aprikos.
Sorrel heter den andra vanliga färgen, som ser kopparröd ut och där tickningen är i brunrött och aprikos.
Blå abessinier är tickade i blågrått och beige och fawn ser rosabeige ut med sin tickning i mörkbeige och beige. Det finns även fyra silvervarianter där aprikos respektive beige är utbytt mot silver. Den är en elegant korthårig katt med mjuka linjer. Ögonen ser ut som glada lysande mandlar markerade av en naturlig eye-liner. Örontofsar liksom stövlar på bakbenen är önskvärt. Abessiniern är en lättskött ras. Till utställning klipper man klorna, gör rent öronen och drar några tag med fuktigt sämsskinn över ryggen på katten.
Abessinierna brukar vara matglada, speciellt i den maten som finns på ägarens tallrik. Den har ett lågmält läte och honorna är inte speciellt högljudda ens vid löpning. De brukar vara utpräglade jaktkatter som tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt.
Mycket sällskaplig ras
Abessiniern är mycket sällskaplig, den tyr sig gärna till en person men är vänlig mot alla. Den är en aktiv, nyfiken katt och ofta i rörelse. Överhuvudtaget är den med när det händer något i familjen. Den är ganska lydig och läraktig, speciellt om den har nytta av det,och är lätt att lära gå i sele och koppel. Abessinierägaren brukar ha samma svar på frågorna; vad är det bästa med katten och vad är det sämsta med katten. Svaret brukar vara - den är med överallt.
Abessiniern kan ibland vara som ett plåster eller frimärke. För några år sedan kom det ut en serie frimärken med bland annat en abessinier, något som abessinierägaren tyckte var mycket passande.
För tio år sedan hade sjukdomen PRA (progressiv Retinal Atrofi - fortskridande förtvining av näthinnan) slagit hårt mot den svenska abessinierstammen. PRA är en ärftlig recessiv ögonsjukdom som leder till blindhet. För att bekämpa sjukdomen ögonlyses alla tänkta avelsdjur och misstänkta anlagsbärare används inte i avel. Många av de mycket vackra abessinier, som fanna för 15 år sedan hade tyvärr PRA och man fick använda sämre avelsmaterial i kampen mot PRA. Idag finns det åter mycket snygga abessinier, nu utan PRA, tack vare konsekvent avelsarbete och några importer. Seriösa uppfödare ögonspeglar fortfarande sina avelsdjur men får i stort sett alltid glädjande besked.

American Curl
"Det alldeles speciella med denna kattras är dess bakåtrullande öron, som bildats genom en mutation"
Mutationen som åstadkommer de bakåtrullade öronen ger katten dess mycket speciella utseende. Den första katten med denna genetiska missbildning var en hemlös hona. John och Grace Ruga i Kalifornien blev förtjusta i denna katt och adopterade henne. Hennes första kull innehöll två ungar med bakåtrullade öron, i och med detta förstod paret Ruga de att de kunde utveckla en ny ras. Rasen American Curl blev godkänd i Sverige 2003. Ungarna föds med till synes normala öron, men hos ca 50% av dom börjar öronen efter en vecka visa tecken till att böjas bakåt. Processen fortsätter i månader, tills öronen är bakåtböjda i ca 90 gradig vinkel. De kan vrida på öronen
som vilken katt som helst.
En självständig katt
American Curl är livlig, lättanpassad och självständig. Kroppen är satt och muskulös med stadiga ben. Bakbenen är något högre än frambenen. Den har ett rundat huvud och rundade ögon och öronen är unikt bakåtrullade med tofsar invändigt och i spetsen. Pälsen är semilånghår och silkesmjuk, den har klent med underhår, som gör att den ligger tätt mot kroppen. Den har dock en plymig svans.

Balines
"Den vill inte vara ensam, men föredrar ofta mänskligt sällskap framför kattkompisar".
Rasen kommer inte alls från ön Bali  utan fick sitt namn för att man tyckte att katten med sina graciösa rörelser liknade en danserska från Bali. Dessutom rimmade det på siames och balinesen är just en långhårig siames. Under lång tid föddes långhåriga ungar i siameskullarna i USA. Anlaget för långhårighet är recessivt. Det betyder att båda föräldrarna måste bära på anlaget. På 1940-talet började man ta vara på dessa långhåriga katter för att få fram en ny ras. Ansträngningarna ledde till ett stort bråk med hot om uteslutning. Alla ville inte ha långhåriga siameser. Men vanligt folk tyckte om katterna, trots att de till att börja med, inte fick stamtavla eller gick att ställa ut. Rasen godkändes 1970 av USA:s största kattklubbsförbund CFA (Cat Fanciers Association). Till Sverige kom den första balinesen 1981. Balinesen var länge betydligt mindre elegant än siamesen då man parade balineser med varandra. I Sverige har man ofta parat in siames och balineserna i Sverige är ofta bättre än på kontinenten.
Utvecklar färg på kroppens kallaste delar
Balinesen är liksom siamesen maskad. Ögonen är blå. Pälsen är semilånghårig, silkig och saknr underull. Den finns i alla siamesens färger samt i vitt. När katten är maskad utvecklas färg endast på kattens kallaste partier där blodcirkulationen är läger såsom ansikte, öron, svans och ben. Ungarna föds nästan helt vita eftersom det är för varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas. Katten mörknar sedan gradvis för att vara helt färdigutfärgad först vid 1,5-3 års ålder.
Om en maskad katt rakas på kroppen blir håren som växer ut mörkare.
Elegant och muskulös
Balinesen är en slank, elegant och muskulös katt som ger ett långsmalt intryck. Bakbenen är något högre än frambenen. Den har stora öron och mandelformade ögon. Balinesen är livlig, personlig och läraktig. Den vill att ägaren sysselsätter sig mycket med den. Den har lätt för att lära sig apportera och gå i koppel. Som alla långnäsade ssägs den ha ett bra luktsinne. Den vill inte vara ensam, men föredrar ofta mänskligt sällskap framför kattkompisar. Den tycker ofta om att brottas och andra liknande hårdtassade lekar med en kattkompis eller med ägaren. Den är ofta lekfull högt upp i åldrarna.
Den är pratsam och utvecklas tidigt, vilket kan göra löpningen ganska på frestande både för katt och ägare. En del tycker att balinesen är en dämpad form av siamesen både till utseende och sätt men trots detta har balinesen många beundrare som föredrar dess personlighet och ståtliga plym till svans.

Bengal
"Mycket aktiv katt även som vuxen, lekfull, påhittig och rolig. Tillgiven sin ägare, läraktig och intelligent".
Bengal katten är en tam katt och resultatet av blandningen av det tama och det vilda. Raserna som använts för att få fram Bengal katten är Asian leopard katt eller som den också kallas Dvärgtiger katt (Felis Bengalensis) och bl. a Egyptisk Mau.
Efter många års omsorgsfullt arbete och studier och genitik, är Bengal katten i dag en godkänd ras. Arbetet med denna ras började någon gång på -60 talet. Bengalen skall så mycket som möjligt likna den vilda leopard katten. Uppfödarna strävar efter att bibehålla gener från det vilda, okänt hos tamkatter så som ultra mjuk päls, glitter (en ovanlig framträdande av ett guld skimmer på yttersta hårtoppen), rosett liknande spottar (som hos en leopard päls) eller två färgade spottar och ljust färgade magar. Bengalen är fullständigt pålitlig och behöver bli omskött och ompysslad av "sin" människa som vilken katt som helst. Det den bär med sig från det vilda är super effektiv hörsel, syn och känsliga morrhår, den har kamouflage färgad päls och har muskulös kropp och den är intelligent.
Bengalen är också aktiv katt, inte så mycket för att bli buren eller sitta i knät. Men den vill vara med och gärna hålla koll på vad man gör, kanske hjälpa till........
Personlighet
Bengal katten är en inomhus katt. Temperamet skall vara stabilt. Bengalen skall vara trygg och alert, nyfiken, vänlig och mycket social katt. Bengaler älskar vatten, hoppar kanske i badkaret när någon tar ett bad. Gillar att hämta saker, liknar mycket en hund i sitt sätt att vara. Bengalen är en aktiv katt och mycket social mot både människor stora som små och även andra djur. Dom gillar att få mycket uppmärksamhet Bengalen är en tystlåten katt men kan vara "pratig" i bland med sin ägare. Bengaler som inte används i aveln bör kastreras, för att undvika att den sprayar ned sin omgivning. Bengalen kan lära sig gå i koppel, där den kan utforska nya vyer, eller resa i bilen, den blir inte förskräckt av nya miljöer.

Helig Birma
"Till allas förvåning ändrade katten färg - kroppen blev gyllene, ögonen blev safirblå ....."
Helig birma eller birma, som man säger i dagligt tal, är en mycket vacker katt. Rasen härstammar fråm Burma. Det finns en legend om hur birman fick sin färgteckning. I ett tempel i Burma fanns en vit katt, som hette Sinh. Sinh fanns alltid i närheten av templets överstepräst. En dag överfölls templet och översteprästen dödades. Sinh hoppade upp på den döde prästens huvud. Till allas förvåning ändrade katten färg - kroppen blev gyllene, ögonen blev safirblå som gudarnas de dyrkade, ansikte, öron, ben och svans fick samma färg som fruktbar jord. Fötterna som katten vilat på prästens huvud förblev vita. När munkarna i templet såg kattens förvandling fick de nytt mod och kunde försvara templet.
De Första birmorna dök upp i Europa mellan 1918 och 1922. 1926 visades birmor på utställning i Frankrike.Efter andra världskriget fanns det nästan inga birmakatter kvar i Europa och man fick mer eller mindre börja på nytt med uppbyggnaden av rasen. Det var framför allt fransmännen som bidrog till detta arbete. 1968 kom den första birman till Sverige.
Lättskött päls
Pälsstrukturen är silkig, den har ingen underull, vilket medför att pälsvården är enkel. Den behöver enbart kamms eller borstas under fällningen. Pälsen är kort i ansiktet men längre på halsen och bildar en luftig krage. Birman har en relativt lång och massiv kropp. Benen är korta och kraftiga. Öronen är ganska små. Den har lätt ovala ögon med blå färg.
Birman är maskad, vilket innebär att färg endast finns på kattens kallaste partier där blodcirkulationen är lägre såsom ansikte, öron,svans och ben. De föds nästan helt vita eftersom det är för varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas. Katten mörknar sedan gradvis för att vara helt färdig utfärgad först vid ett och ett halvt till tre års ålder.
Till en början fanns bara brunmaskade och blåmaskade birmor och de är än idag de vanligaste färgerna. Först av de nya färgerna kom choklad- och lila maskad. Därefter introducerades den röda färgen bland birmorna - med detta kom ytterligare sex färger; röd-, creme-, brunsköldpadds-, blåsköldpadds-, chokladsköldpadds- och lilasköldpaddsmaskad. En runsköldpaddsmaskad katt har masken fläckad i brunt och rött. Numera finns även tio tabbymaskade färgvarianter, här kombineras de tio färgerna med tabbymönstret.
Vita sockor på fötterna
Det som gör avel med birmor mycket svår är att den har vita sockor på alla fötterna. Dessa ska vara jämna och på baktassarna ska den vita färgen fortsätta upp i kilform. På utställning ställs hårda krav på framför allt sockorna. I avel är ofta andra rastypiska egenskaper viktigare då den vita färgen på fötterna ärvs genom en mängd samverkande anlag som kan tyckas slumpmässiga. Många birmor som skulle kunna vara bra avelsjatter kastreras tidigt då de inte är bra utställningskatter. Birman är dock en av våra största raser med cirka 1200 registrerade katter per år så det finns många birmor som är bra avels- och utställningskatter.
Birman har ett milt, sällskapligt och tillgivet temperament. Den är inte lika livlig som siames eller oriental men inte heller lika lugn som persern. Den kan sysselsätta sig själv, men sitter man och tittar på TV ligger troligtvis birman i knät eller precis bredvid.

Brittiskt Korthår
"Katten som inte skulle komma på tanken att hoppa högst upp på bokhyllan"
Den brittiska korthårskatten var i slutet på 1800-talet den populäraste raskatten i England. Som på andra ställen i världen föll rasen brittiskt korthår lite i popularitet på grund av att persern blev allt mer omtyckt.I Sverige fanns det till en början tre kattraser där man tagit vara på ursprungskatten; chartreux, brittiskt korthår och europé. Chartreux som kom från Frankrike, försvann snabbt på grund av karantänsbestämmelser. Rasernas brittiskt korthår och europé hölls först isär, sedan slog man ihop dem till en ras - europeisk korthår. Detta var inte bra för någon av raserna, och det fanns flera olika åsikter om hur man skulle avla. I början av 1980-talet separerade man äntligen raserna på nytt.
Ser ut som en teddybjörn
Detta är katten som ser ut som en teddybjörn; stor, rund och kraftig. Katterna är ganska stora och tunga, hanarna väger mellan 4 och 8 kilo och honorna lite mindre. Nertill på kinderna och under hakan finns ofta två stora påsar, vilket är ett särdrag för rasen. Ögonen ska vara stora, runda och sitta brett isär samt ha stark färg. Öronen är små och runda. Den har inget stop, brytning vid näsan, som persern. Pälsen är kort, tät och plyschaktig med underull. Den är godkänd i en mängd färger och mönster. Den kan vara enfärgad eller mönstrad. Mönstret kan vara tigré (randig), tabby (marmorerad) eller spotted (prickig). Eller vitfläckig. Den är också godkänd i silverfärgerexempelvis chinchillafärgad där enbart hårspetsen är färgad. De flesta färgvarianter ska ha orange ögon, men några ska ha gröna ögon. Vita eller katter med mycket vitt kan förutom orange ögon ha blå eller odd-eyed (ett blått och ett orange). Perser har parats in bland brittisk korthår för att förbättra typ och päls. Då rasen exotic (korthårig perser) godkändes upphörde dessa parningar nästan helt.
Lugn och vänlig
Britten som man säger till vardags är lugn, vänlig och tystlåten. Det är katten som inte skulle komma på tanken att hoppa högst upp på bokhyllan. Den är sund och lättskött. Eftersom katten är ett resultat av att man tagit vara på den brittiska korthårskatten tål den det svenska klimatet ganska bra. De flesta brittiska korthår lever dock som innekatter och trivs utmärkt med detta. Idag är brittisk korthår en av de till antalet största korthårsraserna i Sverige.

Burma
"Den brukar charma gäster genom att snabbt slå sig ner i deras varma knän"
Katter som liknar burman har länge funnits i Burma, Thailand och Indien. År 1930 kom katten Wong Mau från Burma till USA. Hon väckte stort uppseende med sin korta glänsande bruna päls och sina lysande gula ögon. En intresserad grupp vetenskapsmän och erfarna uppfödare började avla på katten. Då hon var den enda i sitt slag beslöt de att para henne med en siames. Det tog år av arbete att få fram rena burmor. 1936 godkändes burman av amerikanska kattförbundet CFA. 1957 kom den första burman till Sverige. Burman är en elegant katt. Oälsen är kort, siden glänsande och tätliggande utan underull. Katten är mycket muskulös. Den väger betydligt mer än dess utseende tyder på.
Glad katt som älskar värme
Burman är en glad katt som älskar alla. Den kan ibland ha svårt att sysselsätta sig själv. Den vill gärna ha sällskap och går bra ihop med barn, hund och andra katter. Burman vill ah mycket stimulans och trivs ofta inte som ensamkatt. Burman älskar människor. Den ligger gärna i knä, inte bara i mattes eller husses. Den brukar charma gäster genom att snabbt slå sig ner i deras varma knän. Överhuvudtaget tycker den mycket om värme och kan sommartid ligga på ett solhett plåttak.
Vintertid ligger den gärna i närheten av ett varmt element eller på värmedyna. Men ligger burman med sin temperaturkänsliga päls alltför mycket på magen på en värmedyna får den ljusare mage. Tyvärr löper burmahonorna ofta, gärna, tidigt och högljutt. Lösningen är att sällskapskatten kastreras och avelshonan får P-piller mellan kullarna.

Cornish Rex
"Ägaren födde upp rexkaniner som är lockiga som små, det var därför rasen fick heta rex"
Cornish Rex är en kattras med lockig päls. Det har fötts katter med lockig päls under tidigare år, till exempel finns det rapporter om lockiga katter på 1930-talet i USA. Dessa har dock inte lett till någon ny ras. 1950 föddes det en rödvit unge i Cornwall i södra England. En spontan mutation hade skett. Mutationer är plötsliga förändringar av arvsanlagen. Kattungen som hette Kalibunker var slank och högbent med långsmalt huvud. Ägaren födde upp rexkaniner som är lockiga som små, det var därför rasen fick heta rex. Ägaren tog vara på anlaget genom fortsatt avel. Hon parade Kalibunker tillbaka på mamman. Så småningom kom man fram till att anlaget för den lockiga pälsen är recissivt. Detta innebär att anlaget måste finnas hos båda föräldrarna för att det ska visa sig på ungen. Aveln stötte på problem i början, ett flertal kattungar dog i späd ålder.
Ytterligare en mutation
1960 föddes det ytterligare en unge i Devon. Man parade de båda linjerna med varandra. Till stor besvikelse blev ungarna släthåriga - det var fråga om ett annat recissivt anlag. Samma anlag som hos Cornish Rex har hittats genom spontan mutation även hos den tyska german rex. Cornish rex fick en standard 1965 och förklarades 1967 som en egen ras. 1968 kom den första Cornish Rexen till Sverige. Då avelsbasen från början var liten har flera andra raser använts, till exempel brittikt korthår och burma. Den ursprungliga typen försvann och man parade in siames för att få elegansen tillbaka.
Vinthundsliknande utseende
Rasen har ett vinthundsliknande utseende med högbent smäcker, muskulös kropp. Huvudet är långsmalt kilformat med stora, högt placerade öron. Näsan är rak, hjässan flat och hakan är markerad. Svansen är lång och smal. Pälsen är glänsnade, kort och tät. Den saknar täckhåren och har enbart den mjuka vågiga underullen. Morrhår och ögonbryn ska vara krusiga. Pälsen är färdigutvecklad först vid ett och ett halvt till två års ålder. Alla pälsfärger och ögonfärger är tillåtna. Ögonfärgen ska vara ren och klar.
Cornish rex är livlig, nyfiken, intelligent och pratsam. Den är sällskaplig, men föredrar ofta en person i familjen. Den tunna pälsen utan täckhår medför att katten trivs bäst som innekatt. Den har hög ämnesomsättning för att kunna hålla värmen och behöver mer energirik mat. Tack vare en del utparningar med andra raser är Cornish rex en sund ras trots den från början lilla avelsbasen.

Devon Rex
"Den tycker om att sitta på sin ägares axel och bli buren"
Devon rex är ytterligare en kattras med lockig päls. 1950 hade det fötts en lockig katt, Kalibunker, på en gård i Cornwall i England. Denna katt hade tagits tillvara i avel. Det hade visat sig att anlaget till den lockiga pälse var recissivt. Detta innebär att anlaget måste finnas hos båda föräldrarna för att det ska visa sig på ungen. År 1960 föddes det en annan lockig katt i en by i Devonshire. Det var en svart hane som döptes till Kirlee. Mamman var släthårig och pappan troligen en svart lockig katt som höll till i en tenngruva i trakten. Man hoppades att Kirlee skulle vidga avelsbasen på cornish rex även om typen var en annan än den som avkommorna
till Kalibunker hade.
Ännu ett recessivt anlag
När Kirlee parades med cornish rex-katterna blev avkommorna släthåriga. Det rörde sig om ytterligare ett anlag som så småningom också visade sig vara recessivt. Kirlee ägdes som vuxen av en kattdomare som tyckte det räckte med en rexras. Katter med båda anlagen samavlades därför till en början. Några år efter kattdomaren död, 1967, skilde man på raserna men många katter hade då bägge rexanlagen. Samma år kom den första Devon Rexen till Sverige.
Speciell look
Devon Rex har ett kort, brett kilformat huvud med tydligt stop (lätt brytning vid näsroten). Pannan är flat, morrhårskuddarna markerade och kindbenen framträdande. Ögonen är stora och snedställda, öronen är mycket stora och lågt sittande med hårtofsar. Pälsen består av underull, mellanpäls och förvridna täckhår. Pälsen kan kännas sträv och den kan behöva lite fett, till exempel minkolja, för att inte bli spröd och torr. Alla pälsfärger är tillåtna. Ögonbryn och morrhår ska vara krusiga. För att bredda avelsbasen har man parat devon rex med andra raser exempelvis burma, siames, brittiskt korthår men även perser. Detta medför att rasen kan bära på andra recessiva anlag. Det föds ibland burma-, siames- och tonkinesfärgade ungar. Tonkinesfärgade ungar har ett burmafärgsanlag och ett siamesfärgsanlag.
Lagom till sättet
Till sättet är katten mycket lagom, inte för livlig och inte för pratig. Den tycker om att sitta på sin ägares axel eller bli buren. Den är på hittig, lekfull och passar bra i barnfamilj. Den tunna pälsen medför att devon rex har svårare att hålla värmen än normalpälsade katter, den trivs bäst som innekatt och behöver extra energirik mat. På grund av den smala avelsbasen finns det vissa problem inom rasen, dels fläckvis hårlöshet som kan orsaka klåda och dels en recessiv muskelsjukdom, myopati. Denna sjukdom medför att drabbade kattungar dör tidigt. Uppfödarna verkar seriöst ta tag i problemet och kastrerar visade anlagsbärare.

Europe
"Europén är mycket tillgiven mot familjen men lite reserverad mot främlingar"
uropén är den ursprungliga nordeuropeiska tamkatten i registrerad tappning. Européns grova kroppsbyggnad och täta päls är en naturlig anpassning till det bistrare klimat som finns i norra Europa. Tamkatten har varit känd i endast ca 5000 år. Vildkatter sökte sig då till männislorna och maten - råttorna. Människan upptäckte att hon kunde ha nytta av katten. För ca 2500 år sedan kom katten från Mellanöstern till Europa. Tidigare har man i Europa haft husorm eller husiller mot
råttorna men de föredrog snabbt den charmerande katten.
Ursprunglig ras
I Sverige fanns det till en början tre kattraser där man tagit vara på ursprungskatten; chartreux, brittiskt korthår och eueopé. Importen av chartreux från Frankrike stoppades på grund av karantänsbestämmelser. Raserna brittiskt korthår och europé hölls först isär, sedan slog man ihop dem till en ras - europeiskt korthår.
Den gemensamma aveln var framför allt inte bra för europén. På svenska initiativ fick europén 1981 en egen standard och de tre raserna separerades 1982. Före andra världkriget var de flesta huskatter i Sverige av den ursprungliga europeiska typen. Gradvis ökade dock andelen främmande raser i huskattstammen, och nu har största delen av hukatterna främmande ras inblandad.
Vänlig och tillgiven
Europén är en mycket vänlig och tillgiven katt. Den är nyfiken och förnöjsam. Den är mycket tillgiven mor familjen men lite reserverad mot främlingar. Rasen trivs utmäkt sim innekatt, om den har sällskap och sysselsättning. Europén är en till antalet liten ras, men det finns all anledning att den ska öka betydligt då det är en mycket trevlig katt både till psyke och utseende.

Exotic
"Man ska kunna lägga en penna mot kattens ansikte och den ska hos en rastypisk exotic nudda vid panna, nos och haka"
Före 1966 var det inte tillåtet att para perser med korthårskatter i USA. Detta gjordes ändå för att få fram amerikanska korthår med rundare huvuden och mjukare päls. Om det var medvetet eller omedvetet kan väl vara osagt. Katterna blev i alla fall mycket populära på utställningar. För att få slut på illvilliga rykten startades en ny klass i utställningssammanhang; perser parade med amerikanska korthår. Denna döptes till exotic shorthair. Amerikanska kattorganisationen CFA godkände rasen 1967.
Latmannaperser
I Europé har perser främst parats med brittiskt korthår för att få fram rasen exotic. Exotic kom till Sverige år 1986 och rasen ökar snabbt i antal. Pälsen är lättskött i jämförelse med perserns och rasen har fått många anhängare bland perserintresserade. Den kallas också latmannaperser. I USA lyckades man i slutet av 1980-talet stabilisera typen så att man kan para exotic med exotic och undvika lånhåtigt utfall i kullarna. Korthåriga katter kan bära på långhårsanlag och få långhåriga ungar om bägge föräldrarna bär på långhårsanlaget. I Europa, där man kom igång med exotic-avel 20 år senare behöver man fortfarande para in perser för att behålla persertypen.
Mycket tät päls
Exotic ser ut som en perser med kort päls. Man ska kunna lägga en penna mot kattens ansikte och den ska hos en rastypisk exoticnudda vid panna, nos och haka. Exotic har satt, muskulös kropp och kort svans. Ögonen är stora, runda och brett placerade. Utan perserns långa päls framträder kattens kroppsform tydligare, dålig typ går inte att dölja på samma sätt. Pälsen ska se plyschigt teddybjörnsliknande ut. Underpälsen måste vara så tät att det nästan är omöjligt att se huden på katten. Den är godkänd i alla perserns färger, det vill säga över 200 färg- och mönstervarianter och bör därför tillfredställa de flestas önskemål.
Lugn men lekfull
Exotic är mer lekfull och sällskaplig än persern. Korthårskatter är ofta livligare än långhårskatter. Men det är fortfarande en lugn katt med ett milt, jämnt temperament. Den tjocka pälsen gör att den ofta uppsöker svala platser. Den är pratglad och nyfiken.

Javanes
"Som en hund uppskattar den att ägaren ägnar sig åt den och tycker om vänlig dressyr"
I Storbritannien på 1970-talet skulle man avla fram angoror genom att para långhårskatter med orientaler. Med angoror avsåg man amerikanska turkiska angoror. Dessa skilde sig från Turkiets angoror genom att amerikanerna parat in siames. Detta gjorde man med syftet att få en bättre blå ögonfärg på de vita angororna. Naturligtvis fick man inte bättre ögonfärg, det anlag som ger siamesen sin blå ögonfärg är inte det samma som det som ger blå ögonfärg på vita eller vit-fläcks
katter. Katterna i Storbritannien kallades till en början angoror men bytte sbart namn till javanes. För att öka förvirringen benämner man i USA vissa färger av balineser för javaneser och kallar våra javaneser för orientaliska långhår.
En långhårig oriental
Javanesen har samma typ som siamesen. Siamesen är den äldsta kattrasen i iam/orientalgruppen som består av raserna siames, oriental, balines och javanes. Balinesen är en långhårig siames och orientalen är en korthårig katt utan siamesens maskfärg. Javanesen är en långhårig oriental, det vill säga en långhårig katt utan maskfärg. FIF:e godkände rasen 1985. I Sverige har javaneser framkommit efter parningar mellan balineser och orientaler. Första javanesen registrerades 1990 i Sverige.
Sällskaplig och läraktig
Javanesen är livlig, intresserad, sällskaplig och läraktig. Som en hund uppskattar den att ägaren ägnar sig åt den och tycker om vänlig dressyr. Den vill ha en aktiv ägare som ger uppmärksamhet och den deltar gärna i familjens aktiviteter.

Korat
"I Thailand användes katten som en vaktkatt, som morrande varnade för faror"
Katten kommer från Thailand, där det finns en bergsplatå som heter Korat. Ortsbefolkningen kallade dessa katter Si-sawat som syftade på kattens silverfärg. Katten ansågs extra lyckobringande. Koraten nämns redan i The Cat Book of Poems där dikterna tillkom mellan år 1350 och 1767. Boken förvaras på Nationalbiblioteket i Bangkok.
Nygammal ras i väst
I väst är koraten känd sedan 1896 då en engelsman visade en blå katt från Thailand på utställning i London. Då ansåg man den vara en misslyckad siames. 1959 kom två korater till USA och därmed startades intresset för rasen. Första koraten kom till Sverige 1976. Katten kom från Norge efter en mor som var direktimporterad från Thailand. FIFe godkände rasen 1982.
Charmig vaktkatt
Koraten är sällskaplig och vill ha mycket kontakt med sin familj. Katten är läraktig och hjälpsam. Den är pratsam och charmig men kan vara besvärlig när den löper. I Thailand användes katten som en vaktkatt, som morrande varnade för faroroch ett visst vaksamt drag finns kvar än idag.

Maine Coon
"Bland folk i Maine trodde man att den stora katten var en korsning mellan en katt och en tvättbjörn"
Maine Coon är ganska ny som ras i Sverige men i USA har den funnits länge. Redan 1861 visades den på en lantbruksutställning i staten Maine, men glömdes bort för alla mer extrema raser som kom. Namnet har den fått av staten Maine och order racoon som betyder tvättbjörn. Bland folk i Maine trodde man att den stora katten var en korning mellan en katt och en tvättbjörn. På 1950-talet fick den uppmärksamhet igen. 1976 blev den erkänd som ras. Sedan 1986 finns Maine Coon i Sverige. Kattens utveckling påminner om Norsk Skogkatt i Skandinavien och sibisisk katt i Ryssland. Hårt klimat har genom naturligt urval utvecklat en stark och sund katt.
Silkig lättskött päls
Maine Coon är en stor semilånghårig katt. En vuxen hane väger 6-10 kg och en vuxen hona 3,5-6 kg. Kroppen är lång och rektangulär med bred bröstkorg och kraftiga långa ben. Huvudet är brett med fyrkantigt nosparti. Öronen är stora och högt ansatt med stora tofsar. Ögonen är stora och ovala, alla färger är tillåtna. Tassarna är stora och runda samt har tofsar mellan tårna som ett naturligt skydd mot kyla. Pälsen är silkig, tät och lång utam underull. Den tovar sig inte och pälsvården är därför lätt. Pälsen är tillåten i de flesta färger dock inte siamesfärg, choklad, lila, kanel och fawn (beige). Pälsen är kort framtill och blir längre och längre för att sluta i lurviga byxor på bakbenen. Katten ska även ha en pälshaklapp på bröstet. Svansen är lång, kraftig och böljande.
Kvittrande jamande
Maine Coon är snäll och vänlig. Den tycker mycket om sin familj, men väljer ofta en i familjen som sin speciella favorit. Det är en katt som gärna apporterar leksaker. Den lär sig ofta gå i koppel. Den är ganska tystlåten och dess läte är ett kvittrande jamande. Den sägs ha en annan egenhet, som påminner om tvättbjörnens, den kan ibland tvätta mat; exempelvis rått kött i vattenskålen.

Manx
"Skulle manxen kommit fram idag skulle den sannolikt inte blivit godkänd"
Detta är rasen man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Manxar är mycket trevliga, men svanslösheten beror på en defekt. Skulle manxen kommit fram idag skulle den sannolikt inta ha blivit godkänd. Svanslösa katter har länge funnits runt om i världen, på ön Man var de vanliga och därav fick rasen sitt namn. Ön Man blev dessutom vida känd på grund av sina katter. Rasen är mycket gammal, den ställdes ut redan på 1870-talet i Storbritannien. Första rasklubben bildades 1901 i Irland. Förr var det hög status att ha en manx, bland annat ägde kugn Edward Vlll flera stycken.
Anlag ger svanslöshet
Svanslösheten beror på ett dominant anlag. Om katten har ett anlag för svanslöshet blir det en manx, anlaget i dubbel upplaga ger så defekta djur att de tillbaka bildas i livmodern. Manxar får därför ganska små kullar. Parar man två manxar får man i teorin 25 procent normala katter, 50 procent manxar och 25 procent så missbildade att de inte föds. Inte nog med detta, manxanlaget kan också ge missbildningar i skelettet som kan orsaka stora tarm- och rörelseproblem. Manxen är och har varit omtvistad som ras. SVERAK slutade till exempel helt att registrera manxar i
slutet av 1970-talet och försökte förmå FIFe att stryka rasen. En del menade att det går att avla på vissa mindre defekta katter och därmed få en sundare ras. Då SVERAK inte fick gehör för sina åsikter tvingades man åter registrera manxar.
Charmig och klok
Som redan nämns är manxen ofta mycket trevlig. Den är en stor personlighet, intelligent, lättlärd, tillgiven och ganska tystlåten. Många har fascinerats av svanslösa katter i allmänhet och i synnerhet charmats av Pelle Svanslös.

Norsk Skogkatt
"Skogkattens temperament verkar passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste raskatter"
Det gamla talesättet "ulv i fårakläder" stämmer verkligen inte på norsk skogkatt. Katten ser vild ut med tofsar och snedställda ögon men är mycket snäll och kelig. Den är trevlig, sällskaplig, tillgiven och småpratar gärna. Den passar bra som innekatt.
Ett nordiskt kulturarv
Precis som namnet antyder är det våra grannar i väst som ligger bakom den norska skogkatten. De tog tillvara de katter som naturligt fanns i vårt bistra klimat i norra Skandinavien. Det var katter som var stora och muskulösa. Pälsen hade tät underull mot kylan och långa attenavvisande täckhår. Pälsen var extra lång på de ömtåligaste delarna av kroppen och gav katten krage, skjortbröst, byxor och mycket yvig svans. Norrmännen enades om en standard och godkände rasen på försök 1973. 1977 blev rasen godkänd med certifikaträtt i den internationella kattorganisationen FIFe. Intresset var tidigt stort från Sverige, men Norge exporterade endast tredjegenerationskatter. 1977 kom de första "skogisarna" till Sverige. I Nordamerika har man på liknande sätt tagit vara på en naturligt långhårig katt och skapat rasen Maine Coon. Raserna skiljer sig bland annat i typ och päls.
Vattenavstötande päls
Den norska skogkatten har ett triangelformat huvud med rak profil och kraftig haka.Öronen är stora och tofsade och placerade så att de följer triangelformen. Ögonen är stora och lätt snedställda. Svansen är lång. Pälsen är karaktäristisk, den känns lite oljig och är vattenavstötande. Den är lättskött jämfört med perserns päls men måste kamms ibland. Pälsen är nästan korthårig på sommaren efter vårfällningen. Den är tillåten i alla färger och mänster utom siames-, burma-, choklad-, lila- och kanelfärger.
Populär och sällskaplig
Skogisen" finns numera i många länder utanför Norden och har blivit mycket populär. I Sverige är den en av de populäraste raskatterna. Skogkattens temperament verkar passa svensken. Katten har snabbt blivit en av våra vanligaste raskatter. Den är en lagom mitt-emellan-katt, inte extremt livlig eller extremt lugn. Den apporterar, klättrar gärna och leker jaga-jagas. Skogisen gillar sällskap, pratar gärna och den trivs oftast inte som ensamkatt.

Ocicat
"Ocicatens tillkomst är ett lyckligt misstag"
Ocicaten är en exotiskt fläckad katt som ser ut att höra hemma i djundeln. Men temperamentet är helt tamt även om kattrasen tillhör de mer livliga. Ocicatens tillkomst är ett lyckligt misstag. I början av 1960-talet skulle en uppfödare i USA försöka få fram siameser med abessiniertecknad färg. Som ett resultat i detta avelsprogram mellan siames och abessinier föddes i andra generationen en fläckig unge, Tonga. Dottern i familjen döpte den fläckiga ungen till ocicat efter det vilda kattdjuret ozelot. Tonga såldes som sällskapskatt och kastrerades men katten fick ändå stor uppmärksamhet. Uppfödaren lade snabbt om sitt avelsprogram för att få fram fler ocicater.
Alltmer populär ras
Senare har man parat in amerikansk korthår för att få en större katt eftersom både abessinier och siames är ganska små i USA. 1987 godkändes rasen av amerikanska kattorganisationen CFA. Idag är den en av de populäraste korthårsraserna i USA. 1991 kom den första ocicaten till Sverige. Kattorganisationen FIFe som svenska SVERAK tillhör godkände rasen 1992. Rasen har snabbt blivi tmycket populär även i Europa.
Smidig och muskulös
Ocicaten har lånat drag från sina ursprungsraser och helheten har blivit mycket harmonisk. Katten har ett vilt utseende och förenar smidighet med kraftfulla muskler. Den har mandelformade ögon med intensiv färg och stora alerta öron. Pälsen är kort, tät, sidenmjuk och lättskött. Fläckarna kan vara svarta, blå, choklad, lila, kanel eller fawn (beige) med varm aprikos eller silvervit bottenfärg. Fläckarna är ofta tydliga när ungarna är riktigt små för att senare suddas utoch utvecklas färdigt vid cirka 4-8 månaders ålder.
Full av livslust
Ocicaten är en blandning av sina ursprungskatter även till sättet; lite hundlikt glad och livlig. Ocicaten är lättlärd, nyfiken och tillgiven. Den har behov av både mental och fysisk motion. Den vill gärna apportera och lär sig snabbt att gå i koppel. Den vill inte vara ensamkatt utan ställer krav på uppmärksamhet och är full av livslust. Rösten är lita hes men inte högljudd.

Oriental
"Den har ett väl utvecklat luktsinne och en hes röst"
Oriental är en syskonras till siames. Siames är till färgen en så kallad maskad katt. Hos maskad ekatter utvecklas färg endast på kattens kallaste partier där blodcirkulationen är lägre såsom ansikte, öron, svans och ben. Dessa katter föds nästan helt vita eftersom det är för varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas. Katten mörknar sedan gradvis för att vara helt färdigutfärgad först vid 1,5-3 års ålder. Siameser har alltid blå ögon. Orientalen skiljer sig från
siamesen genom att ögonen är gröna och att den är helt pigmenterad, det vill säga utvecklar färg över hela kroppen.
Kom till Sverige 1969
Det var på 1950-talet i England som det skapades en , elegant katt med chokladbrun färg och lysande gröna ögon. 1958 godkändes rasen som Chestnut Brown Foreign för att senare byta namn till Havana. När fler färger godkändes bytte den namn igen till orientaliskt korthår. Till en början fanns rasen bara i brunt, lila, svart och blått. Första orientalen kom 1969 till Sverige. Orientalens färger hade tidigare mycket vackra namn; havana för chokladbrun, ebony för svart, foreign blue för blå och lavendel för lila.
Livlig och läraktig
Orientalen är nyfiken, livlig och läraktig, men kanske inte lika intensiv som siamesen. Den vill ha en aktiv ägare som ger uppmärksamhet. Den lär sig gärna att gå i koppel. Den har ett väl utvecklat luktsinne och trivs bäst som innekatt. Den vill gärna ha sällskap av minst en annan katt.


Perser
"En penna ska hos en rastypisk perser nudda vid panna nos och haka"
Långhåriga katter har varit kända i Europa sedan 1500-talet. Det fanns då två typer av långhåriga katter; angoran från Turkiet och persern från Persien (Iran). Perserkatterna hade bredare rundare huvud, mindre öron, yvigare päls och kortare kropp. Angororna hade längre päls. För att få lång tät päls korsade man den ursprungliga persern med angoran. Perserns typ blev dominerande och med selektiv avel fick man så småningom fram dagens mycket kortnästa katt. Nu ska man kunna lägga en penna mot perserns ansikte och den ska hos en rastypisk perser nudda vid panna, nos och haka. Länge kallades persern för angora men 1955 skedde ett namnbyte. Persern är Sveriges vanligaste raskatt och svarar för mellan 30-40 procent av alla stamtavleregistreringar.
Kräver pälsvård
Katten har svårt att klara sin pälsvård på egen tass och behöver även badas regelbundet. Många sällskapsperser klipps dessutom ner, till mer eller mindre korthår, på våren för att tåla sommarvärmen bättre. Förr, innan rasen exotic (korthårig perser) kom, kallades den gruppen perser tävlade i för lånhår. Gruppen med exempelvis birma och norsk skogkatt kallades för semilånghår. Ur genetisk synpunkt är det dock samma långhårsanlagsom ger både semilånghår och långhår. Det är viktigt att just avelskatterna dels har lättskött päls att avla vidare på, dels
tål pälsvård temperamentsmässigt. Lång päls behöver inte automatiskt betyda arbetskrävande päls. Perern är sällskaplig men relativt tysylåten. Katten är foglig och lättanpassad med ett milt jämnt temperament men ändå lekfull och nyfiket intresserad. Den är pigg och glad men ändå mer stillsam än de flesta andra raser.


Pixie-Bob
"Katten med lo-djurs look (utseende) och känsla"
Pixie-Bob är ivrig och nyfiken, men aldrig hyperaktiv. Det är inte ovanligt hos rasen att de binder
starka band till sin familj eller ägare. Kanske inte alltid det lättaste om katten måste omplaceras av någon anledning..... Den är hundlik, intelligent och fungerar bra med barn och andra husdjur. Den är lättlärd och kan lära sig gå i sele. Pixie-Bob är en inomhuskatt, som är ganska tystlåten och har ett litet kvittrade ljud för sig. Pälsen bor kammas ett par gånger i veckan både hos den korthåriga och långhåringa varianten. Man får då bort löst hår som annars katterna slickar i sig och det bildas lätt hårbollar.
Utseende
Pixie-bobens huvud skall vara päron-format. Utmärkande ögonbryn, stor haka och små mandelformade ögon vilket är mer önskvärt än stora runda ögon. Medelstora öron med en gärna en liten tofs är önskvärt vilket tillsammans med dess profil ger en Lodjurs-look.
Svanslängden kan variera ganska mycket från ingen svans alls och kallas då "rumpy". Nästa steg är"stumpy" som har en svans längd mellan 2,5 - 5 cm. Den önskvärda svanslängden skall likna ett lo-djurs svans, och ligga mellan ca 10 - ca 12,5 cm, hos en vuxen katt. Nästa svanslängd kallas för "hock length tail" och menas att svansen skall vara"hel-lång" ca en 3/4 svans om man jämför med en normal svans längd. En del Pixie-Bob föds också med full svans längd. De katter som föds med hel-svans eller ingen svans alls, skall inte användas i avelsprogramet.

Ragdoll
"Ragdollen följer ofta sin ägare bland annat för att se om det händer något - det kan ju bli mat"
Ragdollen är en ung ras och har endast funnits sedan 1962. Den framavlades i Kalifornien. Ursprunget tros vara en vit långhårig huskatt och en birmahane. Senare parades en brun burma in. Rasens första uppfödare gav den dess namn, Ragdoll (trasdocka), för att hon tyckte den kändes lealös som en trasdocka. Hon påstod dessutom att ragdollen inte kände smärta. Detta upprörde olika kattorganisationer som inte ville ha med rasen att göra. Efter att tag bröt sig en grupp uppfödare loss från den första uppfödaren och arbetade för att få rasen godkänd i olika kattorganisationer. Naturligtvis kände ragdollen, som alla andra katter, normal smärta. Att katten ibland slappnar av och känns som en trasdocka (ragdoll) när man tar upp den beror bara på att den är ovanligt tillitsfull. Till Europa kom ragdollen redan 1981, men det dröjde ytterligare tio år innan den kom till Sverige. Rasen godkändes av amerikanska CFA 1983 och av FIFe 1990.
Stor och muskulös
Ragdollen är en maskad katt, med eller utan vitt, och finns i färgerna brun, blå, choklad och lila samt även i röda varianter och tabby. Tre olika varianter förekommer; colourpoint, mitted och bi-colour. Colourpoint ör helt utan vitt. Mitted har vita framtassar, vita bakben, en vit strimma från bröst till svansrot under magen, vit haka och helst vit bläs. Bicolour har ett upp-och-ner vänt V i ansiktet, vit buk och helst vita ben. Ragdollen är stor, muskulös och tyngre än dess utseende tyder på. Den utvecklas långsamt och växer fram till treårsåldern. En hane kan väga 7-10 kg medan honorna är markant mindre. Den har ett brett kilformat huvud med välutvecklad haka. Ögonen är stora och ovala med blå intensiv färg. Den mjuka pälsen är naturligt långhårig, tät och silkig, den tovar sig inte.
Lugnare än persern
Ragdoll är en lugn och lite lat katt. Den gillar att bli ompysslad. Det är inte en katt som ligger högst upp på bokhyllan, utan katten håller sig oftast i marknivå. Ragdollen är tillgiven och kelig. Den följer ofta sin ägare bland annat för att se om det händer något. Det kan ju bli mat - ragdollen är nämligen matglad. Ragdollen är lugnare än persern. Den kan få "kattfnatt", men det är snabbt övergående. Ragdollen är orädd för främmande människor. Den kommer lätt överens med andra katter eller hundar. Som de flesta katter vill den ha sällskap och bör inte vara ensamkatt. Då ragdollen går brett isär med bakbenen får den en speciell gångstil, lite vaggande. En annan egenhet är att när den lägger sig ner, lägger den först ner skuldran och sedan resten av kroppen. Ofta sover den på rygg med benen brett isär.


Russian Blue
"Den är lekfull högt upp i åldrarna och pratar mycket men lågmält"
Det finns många blå korthårskatter förutom russian blue, till exempel chartreux, blå brittiskt korthår, korat och blå burma. Blå korthåriga kattraser har ofta varit extra populära och tagits till vara. Legenden säger att russian blue härstammar från Arkangels i norra Ryssland. Det har i alla fall funnits blå katter vid tsarens hov i Ryssland. I Storbritannien skilde man de grönögda blå katterna av utländsk typ från de inhemska gulögda sattare blå katterna. 1948 fick russian blue sin standard av engelska GCCF och blev godkänd.
Elegant grönögd katt
Russian blue är en elegant men muskulös katt. Den har ett ormliknande huvud på en lång och smal hals. Pannan är flat och nosen rak, de möts i en konvex vinkel. Ögonen är stora, gröna, mandelformade och får inte sitta för tätt. Den har tydliga morrhårskuddar, kraftig haka och höga tunna öron. Tassarna är små och ovala. Pälsen är blå med silverskimmer. Den är kort , tät och silkig. Alla hårstrån är av samma längd och pälsen får därmed ett plyschigt utseende. Nosspegeln är blågrå och trampdynorna lavendelfärgade. Tolkningen av russian blue-standarden har varierat mellan olika delar av världen. Detta har medfört typskillnader mellan brittiska, kontinentala, skandinaviska och amerikanska katter. De amerikanska ryssarna liknar mest de skandinaviska då den stammen bygger på katter härifrån.
Blyg men charmig
Ryssen är katten som älskar familjen men är lite blyg för främlingar. I hemmet blommar den dock ut i full charm. Ofta har den en i familjen som sin favorit. Den är livlig, nyfiken och läraktig. Den är lekfull högt upp i åldrarna och pratar mycket men lågmält. Ryssen uppnår ofta hög ålder och blir dessutom vackrare och mer personlig med åren.


Siames
"Ungarna föds nästan helt vita eftersom det är för varmt inne i livmodern för att pigment ska bildas"
Siamesen är en av våra äldsta orientaliska kattraser och finns omtalad redan på 1300-talet. Namnet har den fått från Siam, det tidigare namnet på Thailand. Siameserna ansågs mycket värdefulla i Siam. De fick bo i templen och den som stal en siames bestraffades med döden. Till västvärlden kom rasen i slutet av 1800-talet. 1901 bildades den första raskattklubben för siames.Förste siamesägare i Sverige var Prins Wilhelm som år 1912 fick två katter i gåva av Siams kung. Siamesavel kom igång på allvar på 1940-talet och i slutet av 1960-talet var det den vanligaste raskatten på många ställen i världen. Till en början hade siamesen ofgta knickad svans och var vindögd. Ofta ansågs det vara extra fint, nu anses det naturligtvis vara defekter som man inte ska avla vidare på. I början trodde man att siamesen var extra ömtålig. Om detta var sant eller berodde på okunskap om kattens behov är svårt att säga.
Elegant och muskulös
Siamesen är en slank, elegant katt med långsmalt huvud på en lång hals. Typen har gått mot ett alltmer långsmalt huvud och siamesen ser inte alls ut som för 30 år sedan. Den har idag mycket stora, lågt placerade öron och lång pisksvans. Ordet lång beskriver siamesen väl. Den är muskulös och högbent. Bakbenen är något högre än frambenen. Ögonen är mörkblå och snedställda. Pälsen är kort, utan underull och tätliggande. Siamesen är därför en typisk innekatt som älskar värme. Siamesen har stort behov av uppmärksamhet. Den är aktiv och läraktig. Den småpratar mycket och gärna, med särpräglad sprucken röst. Honorna löper ofta och ljudligt. Den har lätt för att lära sig apportera och gå i koppel och har känsligt lukt- och smaksinne. En siames vill inte vara ensam, utan vill ha mycket mänskligt sällskap samt gärna även kattkompisar.

Somali
"De brukar vara utpräglade jaktkatter som tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt"
Somalin ser ut som en långhårig abessinier och det är precis vad den är. Efter kriget hade det börjat dyka upp långhåriga ungar i abessinierkullarna. För att bredda den under kriget uttunnade avelsbasen hade man fått använda abessinier med okänd bakgrund. Några av dessa katter bar på långhårsanlaget som kan ligga dolt i generationer hos en korthårig katt. Till en början höll uppfödarna tyst om detta ovälkomna utfall och registrerade dem som abessinier. I början av 1960-talet började dock en amerikanska att samla intresserade runt projektet att tillvarata den långhåriga abessiniern. Hon hade abessinieruppfödning, men tog också hand om hemlösa katter. Hennse intresse för somalin började genom att hon en dag fick in en långhårig abessinier för att ägaren på stått sig blivit allergisk. Hon forskade i kattens bakgrund och fann att det var efter hennes egen avelshane. Hon kände inte tidigare till att den hade långhårsanlag. Om två korthårskatter får en långhårig unge måste båda bära långhårsanlaget.
Aktiv och nyfiken
Somalin är en aktiv katt; samtidigt som den finns i närheten och undersöker vad man håller på med, håller den själv på med någonting. Den har överhuvudtaget mycket gemensamt med sin syskonras abessiniern, men är dock något lugnare till sättet. Den har ett lågmält läte och honorna är inte speciellt högljudda ens vid löpning. De brukar vara utpräglade jaktkatter som tycker om att jaga nattfjärilar eller leka tafatt.

Sphynx
"En katt som inte är så ömtålig, som den ser ut"
Det har alltid funnits pälslösa katter genom seklerna. Aztekerna hade även hårlösa katter, så detta är ingenting nytt. Det som ligger till grund för dagens Sphynx är 3 st pälslösa kattungar som föddes på en gata i Toronto, Ontario 1969. De som var 1 hane och 2 honor, föddes av en långhårig huskatt. Hanen blev minst 18 år gammal. De 2 honorna Punkie och Paloma skickades till dr. Hugo Hernandez, Nederländerna och blev grunden för Sphynxen. En unge, E.T., köptes av Vicki och Peter Markstein, New York, USA. Rykten säger att de betalade 40 000 US dollar för honom. E.T. flyttade sedan till USA där han korsades med en Devon Rex. Sphynxen är mest populär i England och Holland. Det är en recenssiv gen som ger Sphynxen dess pälslöshet. Då Sphynxen saknat päls har den en högre kroppsförbränning än katter med päls. Det är därför viktigt att den har fri tillgång till mat. Den får ej heller utsättas för kyla eller starkt solsken.
Personlighet
Sphynxen älskar livet och är nyfiken på allt och alla. Den går gärna fram till främmande människor och hälsar. De är livliga och intelligenta. En del människor säger att Sphynxen är en del katt, en del människa och en del clown. Sphynxen går mycket bra ihop med både barn och andra husdjur. Sphynxen är mycket sällskaplig och älskar att sitta på axeln, lägga sig runt nacken eller lägga sig i knäet.

Turkisk Angora
"Den turkiska angoran är modig, intelligent och vänlig men vill inte gärna vara ensamkatt"
Turkisk angora är sannolikt världens äldsta kattras och grunden till långhårs- och semilånghårsraserna. Angoran var troligen den första långhåriga katt som infördes till Europa, detta skedde på 1600-talet. I slutet av 1800-talet började den då mer moderna persern att konkurrera ut angoran. I Storbritannien hade man svårt att se vad som skilde angoran från persern och de dömdes båda under perserstandarden och rasnamnet långhår. I Turkiet är angoran förknippad med minst en myt; man tror att Turkiets landsfader Kemal Atatürk ska återuppstå i skepnad av en döv, odd-eyed turkisk angorahane.
Plymig svans
Turkisk angora är en semilånghårig katt med silkig, glänsande päls. Pälsen är kortare på sommaren. Den har en plymlik stolt vajande svans. Hankatter får ofta stor krage. Sedan 1994 är alla färgvarianter utom siames och burmafärger samt färgerna choklad, lila, kanel och fawn godkända av FIFe. Katten är mycket vacker och elegant men ändå robust. I Europa finns dels den ryska linjen, som är medelstor, dels den mindre amerikanska linjen medan man i Danmark och Finland börjat med ryska linjer. Rasen är mycket populär på kontinenten och avelsbasen är relativt stor med obesläktade linjer. Man har även tagit in en hel del nya katter direkt från Turkiet.
Tillgiven med egen vilja
Den turkiska angoran är livlig, nyfiken och lekfull. Trots att den är tillgiven och anpassningsbar har den en egen vilja. Den är modig, intelligent och vänlig men vill inte gärna vara ensamkatt. Turkisk angora påminner om turkisk van, men en hel del skiljer dem åt. Turkisk angora kommer från västra Turkiet och turkisk van från östra Turkiet. Angoran har mindre och smalare huvud, slankare ben samt större och högre placerade öron.

Turkisk Van
"En turk småpratar gärna och gilla ofta att apportera"
Turkisk van eller turk, som rasen kallas till vardags, är en katt med ovanligt utseende. På 1950-talet kom turkisk van till Europa. Den härstammar från Kurdistan där den funnits sedan århundraden tillbaka. Två engelskor var år 1955 på resa i östra Turkiet. De fscinerades av de långhåriga katterna i området - kritvita katter med kastanjeröd svans och röda fläckar i pannan. Dessutom simmade katterna gärna i bäckar i Van-området på jakt efter fisk. Engelskorna tog med sig ettpar katter hem. I två omgångar har ytterligare katter importerats till England för att bredda avelsbasen. I Turkiet förekommer den turkiska katten i en mängd färgvarianter. Man skattar högst en odd-eyed katt med Allah tumavtryck. Det är en katt med ett blått och ett gult öga och med en fläck på skuldran. Det var eb ren slump att de två engelskorna stötte på just röd-vita katter. Till Sverige kom katterna dels via England men också genom en svenska som bodde i Turkiet på 1950-talet. När hon flyttade hem tog hon med sig en sköldpadd och vit dräktig hona och en röd unghane. Denna linje ligger bakom vissa av de svenska turkarna.
Mycket lekfull
Turkars favoritsysselsättning brukar vara att peta ner leksaker (förhoppningsvis) från bord eller fönsterkarmar. Den älskar alla som vill leka med den och spinner mycket både vid kel och lek. En turk småpratar gärna och gillar ofta att apportera. Turken är personlig och intelligent. Den ogillar tvång till och med mer än de flesta andra katter. Kamplekar är roligare än jaktlekar tycker turken, som ofta vill puffas ansikte mot ansikte med sin ägare. Den lägger ofta huvudet på sned för att studera det som fångat dess intresse. Ibland skuttar turken iväg med ett kurr som låter som "WovWov". Tungan hänger utanför och farten är hög, det ät meningen att matte eller husse ska jaga!


Huskatt
"När katterna som huskatter, själva väljer sina avelspartners blir de dominanat anlagen vanligare som exempelvis korthår, vitfläck, tigrémönster och röd pälsfärg"
Huskatten är katten utan stamtavla. Endast uppskattningsvis tio procent av Sveriges över en miljon katter är raskatter. Före andra världskriget var de flesta huskatter i Sverige av den ursprungliga europeiska typen (rasen europé). Gradvis ökade dock andelen främmande raser i huskattstammen, och nu har största delen av huskatterna främmande ras inblandad. Oftast är de gamla raserna exempelvis siames och angora som framförallt finns inblandade. Förr när trafiken var lindrigare var det vanligt att även raskatter släpptes ut, dp oftast okastrerade?. När katterna, som huskatter, själva väljer sina avelspartners blir de dominanta anlagen vanligare som exempelvis korthår, vitfläck, tigrémönster och röd pälsfärg. Klimatanpassningen spelar också in; i norra Sverige, Finland och Norge är en ganska kraftig långhårig katt vanlig (som tagits tillvara som norsk skogkatt), i sydliga Europa är en slank korthårig katt vanligast.
Huskatter har ingen stamtavla
Skillnaden mellan en raskatt och en huskatt är att raskatten har stamtavla. En annan skillnad brukar vara att raskattsköpet är mer planerat. Många läser på ordentligt i förväg, väljer ras, besöker uppfödare och kanske till och med tingar katten många mil bort. Huskatten kommer oftast mer oplanerat till nya hemmet. Man kanske tar hand om en hemlös katt eller någon i bekantskapskretsen kanske har fått en oplanerad kull kattungar. När väl huskatten finns i nya hemmet brukar den bli lika kär som raskatten. En annan skillnad är att raskattägaren
förhoppningsvis valt avelshane med omsorg och med tanke på ett bra temperament. För
huskatten är det oftast katten sjäv som väljer hane, vilket kanske betyder bäste slagskämpen i området. När kattungarna är mellan två och sju veckor gamla är kontakt med människor viktig för deras utveckling. Man behöver ägna sig åt dem minst 45 minuter varje dag. Detta är något som de flesta raskattuppfödare tänjer på. Tar man hand om sin oplanerade huskattkull på samma sätt blir dessa kattungar lika socialiserade.
Betala alltid för katten
Olika raser har olika kännetecken både utdeendemässiga och temperamentsmässiga, några är lugna andra mer livliga. Huskatter är alltid katter utan stamtavla och går inte att beskriva på samma sätt. Naturligtvis kan ändå huskattköpet bli lika lyckat. Skaffar du en huskatt, acceptera då inte att få katten gratis eller betala "50 öre tassen" för den. Be att få betala 500 kronor. Men kräv också att den är vaccinerad, veterinärbesiktigad, avmaskad och eventuellt försäkrad. Även huskatter ställs ut. Här finns naturligtvis ingen standard utan katten bedöms enbar efter
kondition och temperament. Katten ska vara snäll och trevlig, vara välskött och ha extra charm.